Foton 1 och 2

Detaljer från Storskifteskartan 1760. Till vänster. SkuutpLassin och Viitviikan syns tydligt trots att landhöjningen har gjort sitt. Till höger: Brånnin, en välskyddad vik av KökLotfjääLin.

Att försöka skaffa sig en bild av skeppsbyggandet vid Skuutplassin och Brånnin är inte lätt. Sannolikt fanns det vid Skuutplassin på den tiden en vik bakom dagens pir. På vänstra sidan var stranden ganska brant och kunde därför mycket väl ha tjänat som varv med verkstad och smedja. Det finns dock ingenting nedtecknat om detta eller några bevis för en tjärdal, nödvändig vid skeppsbyggande. En rimlig tanke är att den viktiga tjäran togs med från byn, där det fanns åtminstone två tjärdalar, en vid Nyygosbakkan och en vid SkåoLan (enl. Edvin Frants). I diskussioner med bl.a. Bernhard Möuts från Petsmo, amatörarkeolog och med lång erfarenhet från sjöliv i dessa farvatten, sade han sig vara helt övertygad om att Brånnin har spelat en viktig roll både som fiskeläger och som plats för båtbyggeri i forna tider. Ännu idag är det lätt att hitta kol- och benrester från viloläger bakom stora stenar som gett skydd mot hårda havsvindar.

Foto 3 KOMMER SMÅNINGOM

Bernhard Möyts impression av Brånnin som skeppsvarv.

Karl-Erik Möyts’ fotoarkiv

Bondeseglatser med mindre och större skutor till Vasa och Sverige förekom ännu mot slutet av 1800-talet. Ett väldokumenterat fall är min farmors far, Emanuel Emanuelsson Sundvik ( se 51). Han seglade med olika båtar och skepp till bl.a. Sundsvall och Härnösand. Var han ankrade farkosterna vet vi inte, men det är högst troligt att det var vid SkuutpLassin, eftersom vattendjupet i Struömin redan vid den tiden var ganska lågt och Kosköhamnen vid Båtosbakk förmodligen farbar endast för mindre båtar. I storskifteshandlingar från 1797 står det att läsa att det fanns sjöbodar vid Båtosbakk. 

Man kan också förmoda att SkuutpLassin, Ståoviitjen (Storviken) och Brånnin dessutom användes som anhalter för lastning av ved och andra träprodukter för vidaretransport och försäljning i Vasa. Edvin Frants har dokumenterat att Johan Fredrik Burman sysslade med vedtransport från bl.a. Mickelsörarna. Ett indirekt bevis ger också följande anekdot: Johan Fredriks son Frekkas Alfri och sonsonen Fingaal hade köpt sin första traktor. Alfri betraktar sakkunnigt, men smått misstänksamt detta vidunder och frågar: “Ji e såm ti styyr in vedaskuuto?”

Runt förra sekelskiftet blev reguljär kommersiell trafik mellan Vasa och Sverige allt viktigare och bondeseglatserna upphörde småningom helt. Däremot upplevde skärgårdstrafiken goda tider i och med uppkomsten av båtmotorer, då Vasaområdet spelade en viktig roll i tillverkningen av motorer, speciellt de berömda märkena Wickström och Olympia. I början var det givetvis främst fiskare som köpte dessa moderniteter, men med tiden blev också andra intresserade. 

Vid SkuutpLassin byggdes på 1950-talet de första båthusen av några Kosköbor som behövde förvaring för sina fiskeredskap och någonstans att övernatta. Själv minns jag mycket väl de små bodar som Einar Nygård (Nyygos Einar), Albert Burman (Skata Albärt) och Sander Burman (Smedis Sandär) hade uppfört åt sig. Verner Björk byggde senare ett större båthus med möjlighet att köra båten direkt in i huset och sedan vinscha upp den under taket för vinterförvaring. 

Det skulle dock räcka länge innan motorbåtar för enbart fritidskörning blev vanliga. Roy Burman berättar att hans familj skaffade sin första motorbåt 1954 för att fara till Veelaks, där de hade sitt sommarställe. Det var en 18 fots träbåt, byggd av den välkände båtbyggaren Winberg i Österhankmo. Den drevs av den då populära Bernard (Bäänhaadarin), luftkyld inombordsmotor med en styrka på hela 4 hästkrafter. 

Ännu lite tidigare fanns det ett par fiskebåtar med små viikstruömarar. En sådan båt med en 2hk Wickström Marine hade Nyygos Alfri, medan Abram Andäs (Alfred och Uno Burmans far) och Runar Stoor, liksom de flesta bybor, hade (fiske)båtar som måste ros eller seglas. 

 

Foto 4

SkuutpLassin på 1950-talet med gamla båtar och boåthuus.

Bjarne Rönnbloms fotoarkiv

Trots den relativt långa vägen från byn till SkuutpLassin har simplatsen där varit omtyckt av Kosköbarnen. Kanske var det det kristallklara och salthaltiga havsvattnet som lockade och kändes lite exotiskt? På 1950-talet var det i huvudsak viken lite norrut från hamnen som med sin sandbotten och fina klippor drog till sig ungdomarna.

Foto 5

Kosköungdomar på cykelutfärd till SkuutpLassin. Fr.v. Iris Nygård (Håkans), Rut Frants, Birgitta Krus (Fochsell), Ann-Marie Mörk (Lundström), Rune Frants, i bakgr. Harry Burman.

Ann-Marie Lundströms fotoarkiv

Ännu på 1950-talet fanns det rikligt med fisk vid Brånnin och framför allt vid Sånde, dvs. utloppet från Struömin till KökLotfjääLin. I synnerhet på vårarna, då nåssan (norsen) kom till Sånde för att leka, var det liv i luckan och det marra både under och ovan ytan; fiskare i sina båtar ute på vattnet, och på båda sidor av stranden stod vi pojkar sida vid sida med lippona (håvar) och formligen öste upp nåssan! På den tiden ansågs norsen oätbar för människan, och användes därför uteslutande som foderfisk åt pälsdjur och i viss mån också åt höns. I själva verket är norsen, som är en laxfisk, en riktig delikatess om man vet hur man rensar den på rätt sätt.

Foto 6

Almer Tast med nåsslippo. Lägg märke till konstruktionen av bara naturligt material

Rune Frants

Foto 7

Sånde anno 2020, inga norsfiskare och forsande vatten.

Rune Frants

Foto 8

Struömin, SvaasviiksfLadan, liknar Amazon floden.

Rune Frants

Runar Stoor använde sin båt för fiske, främst på våren, för att skaffa den fisk han behövde för att tillverka foder till sina minkar i sin nygrundade minkfarm. Harry Burman berättar att fiskefärderna vanligtvis inleddes med att de två satt och avnjöt några smörgåsar och kaffe ur termosen innan de påbörjade den tunga rodden mot Ståoviitjen och Brånnin. 

Personligen har jag också tydliga minnen av Runars båt, för fårtransport. Mina föräldrar hade arrenderat Truutöirin (Trutören) som fårbete av en Iskmobo. För att färden till sommarbetet skulle gå så smidigt som möjligt bands fårens fötter ihop, och sedan radades fåren upp i gommijuuLatjärron hemma i SödäjääLon för transport till SkuutpLassin. Där flyttade vi över fåren i Runars båt, varpå roddfärden mot Truutöirin kunde starta. Halvvägs passerade vi Maagägrynnon (Magergrynnan), som på den tiden var bevuxen med endast några albuskar. Truutöirin bestod då egentligen av två större holmar med en mycket grund passage emellan. Vid lågvatten kunde man till och med gå torrskodd mellan holmarna. Där vistades fåren hela somrarna, och på hösten gällde det att igen fånga in dem, förhoppningsvis hade de också blivit flera till antalet. Min uppgift var att vakta passagen mellan holmarna och hade därför ställt mig på post mellan två större stenar. Då fårskocken kom springande gjorde jag mitt bästa för att hålla befästningen, men förgäves. Fåren sprang skickligt och vant upp på den ena stenen och hoppade i en hög båge över mig till den andra stenen, och fortsatte således till den förbjudna andra holmen. Min fars råd i detta ögonblick om en framtida utbildning inom något helt annat var tydliga, men föga uppmuntrande.

Villabebyggelsen.

De första villona som byggdes av stassbåovan längs Köklotfjärden kom till i mitten av 1950-talet. Den allra första byggdes av Klockars i Ståoviitjen (Storviken). Han var fabrikschef på dåtidens Rikkihappo, numera Kemira, men tyckte om att bo på sommarstället från tidig vår till sen höst. På den tiden fanns det bara en väg, den till SkuutpLassin, så Klockars var tvungen att färdas med båt morgon och kväll till och från hamnen. Familjen Rönnblom, som köpte en tomt av Felix och Gladys Burman 1958, var bland de första som byggde sin sommarvilla rakt ovanför SkuutpLassin. Felix Burman byggde inte bara deras, utan också de flesta andras villor i området. Aulins och Lanamäkis villor är däremot uppförda av Alfred och Uno Burman några år tidigare.

Foto 9

Stassbåovan Bjarne och Yrsa Rönnblom (Björklund) riskerar livet i hamnbassängen. Mamma Rönnblom tog fotot som ’bevismaterial’.

Bjarne Rönnblom fotoarkiv
 

Foto 10

Lanamäkis sommarstuga har granskats och alla är nöjda. Fr.v. Verner Björk, Alexander Burman, Uno Burman, fru Lanamäki och Alfred B. Burman.

I snabb takt såldes villatomter längs den relativt höglänta kuststräckan norrut mot Brånnin. Då villaägarna med tiden började ha önskemål om att kunna färdas med bil ända fram till sina villor, påbörjades projektet att bygga Storviksvägen. Det skedde stegvis i etapper, först ut till Klockars och senare ännu längre fram. I mitten av 1960-talet drogs ledningar för elektricitet till området, men det skulle dock räcka ända till in på 2000-talet innan alla villor längs hela Kosköstranden var försedda med elektricitet.

Vid strandplaneringen på 2010-talet fastställdes områdets bebyggelse definitivt. Området omfattar nu ca 100 tomter, av vilka mer än 80 är bebyggda.

Brånnin måste i forna tider ha varit ett Eldorado med fiskrikt vatten och väl skyddade stränder för väder och vind. Landhöjningen har dock till en del stört denna idyll. Trots utgrävning av kanalen har det blivit allt svårare att med båt ta sig in till den insjö som Brånnin utgör idag. Vattendjupet är numera knappt en meter, men trots det finns det några villor där. Den senaste utvecklingen i området är att en scoutförening från Vasa har övertagit den mark som tidigare ägts av Jackula skolhemman (se 34), staten och senare av Vasa stad. Det området har haft status som grönområde; det oaktat har villatomter planerats efter ägarbytet…

Den moderna SkuutpLassin.

SkuutpLassin ägs av Koskö bys samfällighet. Den första egentliga vägen byggdes sannolikt i samband med nyskiftet på 1920- och 30-talen, då också nyodling av marker längs vägen utfördes. Under dessa decennier och ända in på 50-talet var SkuutpLassin ett ställe för några fiskande bybor med mycket anspråkslösa krav på själva hamnområdet. Visserligen började ett svagt intresse visa sig under 50-talet i och med att de första villorna byggdes och aktiviteter med fritidsbåtar fick sin försiktiga början. 

Småningom blev det allt mera kännbart att hamnbassängen vid SkuutpLassin borde fördjupas – landhöjningen hade gjort sitt. 

Det var dock först på 1980-talet som SkuutpLassin väcktes ur sin törnrosasömn; det första initiativet till förändring togs på en bystämma, och det stod klart att hamnen borde moderniseras och grävas djupare. Sagt och gjort!  

Alf-Erik Håkans med sin grävmaskin anlitades för att rensa bort stenar, fördjupa vattnet och samtidigt göra en sammanhängande strandkant med en stadig stengrund. Först efter den insatsen var det möjligt att bygga en gemensam, stor brygga, också för lite större och modernare båttyper. Samtidigt gjordes en ramp för sjösättning och upptagning av båtar.

Ett annat viktigt steg i utvecklingen av hamnområdet, till gagn och nytta för alla bybor, var att simstranden förbättrades och fick omklädningshytter, samt att en användarvänlig brygga för mattvättning införskaffades, bekostad av Marthaföreningen. Bryggan var byggd på pontoner, hade fyra tunnor att stå i och kunde dras upp på land till vintern. 

På 1990-talet byggdes den första versionen av piren med stenar som grävts fram under rensningsprojekten. 

Inom ramen för “Projekt Skutplatsen 2013–2014” erhölls ett Leader-bidrag via Aktion Österbotten för att modernisera hamnområdet och på så sätt öka rekreationsvärdet. Med ett fantastiskt talkoarbete totalrenoverades piren med helt nytt bärande, impregnerat underlag, däcket försågs med nya impregnerade plankor och avslutades längst ut med en fin terrass. Intill piren vid simstranden byggdes en övertäckt grillplats. Också Verner Björks båthus renoverades för att kunna användas som mötesplats vid olika tillfällen. Väänäras blev det namn byborna enades om att kalla huset. Samtidigt med allt detta snyggades hela området upp och gjordes rullstolsvänligt. Tyvärr förbjöd överivriga EU-regler all tvättning av mattor i sjöar och hav, vilket betydde att mattvättningsbryggan med de blå tunnorna togs bort.

Foto 11

SkuutpLassin 2015. I förgrunden mattvättningsbryggan, i bakgrunden Väänäras båthus.

Herbert Rabb fotoarkiv

Historien bakom namnet KökLotfjääLin

För oss äldre Kosköbor är KökLotfjääLin den “korrekta” benämningen på fjärden utanför strandremsan mellan SkuutpLassin och Ingelsöskatan. På alla gamla kartor ända från 1600-talet kallas den Köklotfjärden (eller varianter av namnet), men på moderna kartor och sjökort kallas den dock Skinnarfjärden. Vad är förklaringen till detta namnbyte? Förr i tiden var fjärden mera öppen och ett tydligt vatten mellan Köklot och fastlandet (Iskmo, Jungsund, Koskö och Petsmo). Iskmolandet var uppdelat i öar med sund emellan, och sundet mellan nutidens fastland och Lillön kallades Skinnarsund och var en viktig genväg för båttrafiken från Köklotfjärden söderut till Vasa. 

Foto 12

Detalj av Claes Claessons karta från 1680 där det ursprungliga namnet står.

Ännu i början av 1900-talet kunde man ta sig genom detta sund med mindre båtar. Vattnet utanför Skinnarsund kallades Skinnarfjärden – också på äldre kartor. Småningom, med landhöjningens hjälp, förändrades situationen; Trutören blev allt större och Skinnarfjärden kom att forma en egen fjärd, varpå namnet upptogs på bl.a. sjökort (där den inre delen av Köklotfjärden inte fanns med). Lyckligtvis finns namnet Köklotfjärden kvar för vattnet mellan Köklot och Petsmo.

Hursomhelst, för mig är och förblir namnet KökLotfjääLin djupt inristat i min minnesbild av Koskö.

Rune Frants